En lång utandning
Ångesten river lätt i mig, det är svårt att andas eftersom något tar emot och jag önskar att jag kunde hålla för öronen och stänga ute alla inre ljud. Vill bara gömma mig under täcket och gråta, gömma mig i min text men det går inte för den är onåbar. Jag når inte fram till dem, når inte igenom mitt själv.
Bredvid mig ligger en av katterna och sover, den andra råkade jag trampa på så hon har sprungit och gömt sig, stackars katt men jag såg henne inte. Hon är alldeles varm och len den lilla katten och spinner gör hon också.
Vi ska presentera vårt projekt på fredag i skolan, komma med förslag på vilka förlag som skulle vilja ge ut vår bok och varför någon skulle vilja läsa den. Jag vet inte vad jag ska säga, att prata om mig själv är inte kul och att berätta hur bra och speciell jag är passar inte mig.
Sophie tycker att jag har det så lätt för att jag är speciell på så tydliga sätt, det är snällt av henne. Själv tycker hon att hon är vanlig. Det är hon så klart inte, men man tycker ju alltid att alla andra är så mycket mer intressanta än sig själv, åtminstone vissa av oss tycker det.
Just nu tycker jag ingenting om mig själv och varför skulle någon vilja läsa om mina pojkar? Varför skulle jag tro att jag är så förbannat speciell?
Det här är ingen bra dag för mig.
/ Kram T
Kommentarer
Postat av: gissa det du
Du är speciell, min fina, bara så du vet. älskar dina pojkar kram
Trackback
