missilsk

Mina karaktärer är mitt uppe i en kyss jag inte planerade, inte på det sättet. Det är alltid lika kul, och frustrerande, när de gör något man inte gått med på. Det är då jag som författare börjar undra över mitt sinnestillstånd. Vad hos mig är det som ger dem eget liv, egna åsikter och tankar. Hur gör jag? Hur gör de? 

Hur kommer det sig att påhittade figurer springer fram ur texten, går emot den för att göra som de själva vill? När fick de eget liv? Var det när jag hittade på dem? När jag satte ord åt deras tankar och gestalt? 

Oavsett vilket så får det mig att känna mig som Gud. Det måste vara så han kände det när Adam och Eva började göra som de själva ville. Allt har en egen vilja även om det är någon annans skapelse. I tanken fungerar den, då är den felfri, men själva skapelsen är bara en kopia av tanken och därmed inte utan fel. 

Men det är felen som gör skapelsen speciell, en perfekt tanke är lätt, men det finns inget sånt som en perfekt skapelse. Men vad jag älskar min skapelse. Mina små karaktärer som går sin egen väg och tar sina egna beslut. Finns det något bättre än när de överraskar mig?

Så fortsätt kyssa varandra ni, jag ska försöka att inte vara respektlös och tjuvtitta. För alla vill vi ju ha vårt privatliv!

/ Kram T