missilsk

Ser inte fram emot skolan på torsdag. Allt verkar så rörigt och jag vet att det delvis är mitt fel men långt ifrån så mycket som skuldkänslorna säger. Allt jag har i mig är röriga bilder och en känsla av bultande obehag. Som något som växer i mig och tar upp all plats. 

Samtidigt ringer pappa och drar in mig i en massa saker som jag inte kan ha någon kontroll över. Allt bara faller över mig och jag ska föreställa vuxen men vill bara gömma mig bakom en kudde. önskar jag hade en nallebjörn att krama. En stor och stark och trygg människas famn att gömma mig i. Tyvärr är det ont om sånna och en famn har aldrig lyckats skydda mig från mina egna tankar och bilder. 

I böckerna finns det alltid en hamn av trygghet att söka sig till även om de är svåra att nå. Och jag borde ha en hel drös att söka mig till med fem syskon, två föräldrar, en partner, vänner och svärföräldrar. Men det är alltid så svårt att formulera alla bilder som finns där, rädslan som alltid finns där. 

Det är skrämmande att behöva bli utvärderad, att behöva visa upp sig. Varför klarar jag av att visa mig för främmande människor och berätta högt och tydligt om platsen de vill se. Spela teater och leka pajas. Men inte gå till skolan och träffa människor som jag ska föreställa ha något gemensamt med?

Jag vill bara stanna här i Göteborg och vara trygg, känna mig älskad och höra hemma. Längtar till våren, då ska jag glömma det här året, lägga allt bakom mig och gå framåt. Fly till Norge och aldrig mera se tillbaka.

/ T