missilsk

Det är vinter, julen börjar närma sig. Jag bor i en liten by i ett hus hos en lång smal och korrekt man (tänk biskopen i Fanny och Alexander). Han förlorar lätt humöret och straffar mig i form av hårda slag över fingrarna och sådana saker. Det sker alltid på kvällarna och efteråt brukar jag gå en promenad i byn.

   Mitt emot oss på en gård, bor en sömmerska med sina två döttrar, fyraåriga son och make. I ett överpyntat hus en bit bort bor byns präst med sin fru, de är barnlösa. Det har flyttat in en ny man några hus ner på prästens gata och jag går åt det hållet för att försöka se vem det är. 

   Gatorna är täckta av is, det är mörk och kallt och ingen mer än jag och en hund är ute. Varje andetag som lämnar mig resulterar i små frostflingor som glittrar från gatlyktorna. Hunden ger i ifrån sig ett skall och sedan ett gnyende och jag springer mot den, hukar mig bakom en mur när jag ser att någon redan är där. Vågar inte riktigt gå fram. En smal senig man böjer sig ner över hunden som ligger alldeles stilla med ögonen uppspärrade av skräck. Han bär hunden till bilen och åker sin väg. 

   Snabbt springer jag till mitt hus och berättar vad jag sätt för mannen jag bor hos, han blir arg och slår mig tills jag ber om ursäkt och kryper till mitt rum. 

   Några dagar senare har folk börjat försvinna och alla är rädda. På kvällen tar jag upp det där med hunden igen för honom jag bor med och han beordrar mig att hålla tyst. Jag smiter ut på en promenad och hamnar vid huset med nykomlingen. Nyfiket smyger jag närmare men kommer inte långt förrän någon tar tag i min jacka. 

 - Smyga på andra så oförskämt, väser (biskopen) lågt och skakar om mig. 

Han knuffar fram mig mot dörren och ringer på, mannen som bor där öppnar, han har mörka ringar under ögonen men ser förutom det ut som en vanlig man. (Biskopen) förklarar att jag smugit på honom och anser att jag ska be om ursäkt. Mannen skrattar till och vi blir insläppta i vardagsrummet. Det luktar starkt i huset av något obestämt och plötsligt slår mannen (biskopen) över huvudet så han faller ner i golvet. Sedan tar han tag i mig, binder mig och knuffar mig neråt, till källaren där det är kallt. Väggarna är vita av is och jag börjar hacka tänder av kyla. 

   Jag hängs upp i en krok över golvet och han skär av mig kläderna tills jag bara har t-shirt och trosor på mig. Huden knottrar sig och det är svårt att tänka i kylan som omger mig. Hjärtat slår snabbt och jag borde gråta men är så rädd att jag flinar fånigt. 

   Han lämnar mig ensam och jag ser mig omkring. Utmed rummets väggar står det burar, sådana till hundar men det sitter människor i dem. De sitter alldeles stilla och jag vet inte om de är döda eller levande. Mannen kommer tillbaka ner med (biskopen) hänger upp även honom i en krok och skär av honom kläderna samtidigt som han nynnar. Han går fram till ett bord, som jag inte sett, och plockar fram en lång smal syl. Går fram till (biskopen) och drar med den över huden , huden öppnar sig och blodet sipprar fram, klart mot den vita huden. Jag skriker rakt ut, som om det var mig han skar och mannen bara fortsätter leka sorglöst nynnande. 

   Jag tystnar av utmattning och till sist slänger han en hink med vatten över kroppen, vattnet fryser snabbt i kylan mot huden, fryser inne blodet och jag snyftar lågt. Det är så kallt i rummet och jag har slutat känna min kropp.  Mannen vänder sin uppmärksamhet till mig, han släpper ner mig och börjar släpa mig mot en bur. Någonstans ifrån får jag krafter och jag knuffar mannen hårt bort från mig och springer upp för trappan, fumlar med låset till ytterdörren och kommer ut på tomten innan han kommer i fatt mig. Det är varmare ute än i hans källare. Han trycker ner mig mot marken, håller i sylen. Hans tomt lutar i en brant sluttning ner mot ett skogsparti. Som sista utväg knuffar jag honom ifrån mig och slänger mig ner för branten, kryper ihop till en boll och bara fortsätter rulla. Grenar river i mig, stenar slår upp sår i min hud men när jag kommer in i skogen kan han omöjligt se mig.

   Jag börjar springa, och slutar inte förrän jag kommer till sömmerskan med gården, försöker berätta för dem men maken låser in oss, mig, henne och döttrarna i ett skjul. Men hon lyssnar på mig, sedan bryter hon sig ut och tar makens bil, vi kör iväg och sonen springer efter. Gråtandes. Vi åker till prästen och berättar, han tillkallar polisen men när vi kommer fram till huset är det övergivet, och nergånget, som om det aldrig har varit bebott. Is ligger utmed väggarna och de går in i huset, jag ser mig nervöst över axeln och springer hem. Rädd och med en bestämd känsla av att jag är på flykt.

Ja, det var min dröm. Jag vaknade av att mamma gick till jobbet och låg och lyssnade på min systers lugna andetag. Det var omöjligt att somna om efter det.

/ Kram T