Söndag
Är ensam i lägenheten med mina block och min dator. I morgon är det måndag och då är det snart dags att åka upp till Stockholm igen. Tiden går så fort och jag kan inte låta bli att tänka nu på alla dagar som kommer sedan. Inte är det några positiva tankar heller. Inget det här ska jag ha hunnit göra då. Utan snarare, det här har jag inte hunnit med.
Varför är jag så negativ?
Det är ett av mina mest framträdande drag, mitt missnöje över allt.
Jag har ofta långa diskussioner om det här med Emma och med mig själv, även med Amalia. Men jag lyckas aldrig komma åt kärnan i det hela.
Jag har det bra, jag borde vara lycklig och nöjd och där börjar mina problem. Mitt missnöje grundar sig i känslan av att jag måste vara tacksam över att jag har det bra. Jag får inte vara missnöjd, jag får inte laga. Hela mitt liv har präglats av ett mantra som lyder; var tacksam.
Jag har aldrig lyckats vara det.
För det mesta är jag missnöjd och arg. Det är min drivkraft för att leva. Sorgligt kanske men inte mer sorgligt än så många andras drivkraft, att få bli känd.
Och jag är nöjd och glad. Innerst inne, någonstans där man inte ser det. Och det tack vare att min drivkraft är ilska, för den håller mig uppe. I motgångar och i trötthet, i vardagliga problem och i ensamheten.
Ett litet nej nu djävlar, räcker långt. Och det är jag tacksam över!
Ett litet nej nu djävlar, räcker långt. Och det är jag tacksam över! /T
Kommentarer
Trackback
