missilsk

JIPPI

Det känns verkligen skönt. Kunde inte fått beskedet senare. Då skulle jag nog gått under. Nu kanske mardrömmarna äntligen slutar störa min nattsömn. 

Vaknade mitt i natten omgiven av mörker av att någon skrek. Det tog ett tag innan jag förstod att det var drömmen som satt kvar och att ljuden kom från mitt huvud. Lägenheten var tyst, Es andetag stilla och samlade, själv darrade jag som ett asplöv. Jag låg vaken tills klockan ringde vid sex och det var dags för E att gå upp. 

När jag äntligen somnade om igen drömde jag att min lillebror blev våldtagen. Min hjärna är sjuk, det var så jag insåg att det var dags att gå upp i alla fall. Om jag kunde skulle jag låta bli att sova. Fast det är inte alltid så trevligt att vara vaken heller. Tankarna kan vara svåra att kontrollera då med. 

Ibland vill jag bara tömma hjärnan på alla hemskheter som finns där. Det är då jag skriver. Tyvärr behöver min hjärna ett långt förspel innan historierna kan ta sig ner till pappret. Kanske är jag rädd för vad som finns där.  Det är inte vackert. 

Eller ibland är det oerhört vackert. Sköra människor som skymtar i de sammanflätande bokstäverna. Stillastående historier skuggade i en skymning. De är svårast att skriva ner. Vill inte fästa dem på pappret, vill skydda dem för evigt. Hålla dem på oläsligt avstånd. 

Är det dem jag skyddar? Eller mig?

/Kram T