Ringklocka
Ensam i lägenheten med godiskaffe och datorn. Aldrig har det varit så svårt att skriva en scen som nu, det är inte så att händelserna inte finns. Jag vet precis vad jag ska skriva men det är svårt att få ner det när det är människor man inte litar på som ska läsa det.
Om det var för E skulle orden flöda fram och jag skulle få svårt att sluta istället. Synd att jag inte kan lura mig själv som andra författare jag känner till. Hur gör de? Hur lurar man sig själv att skriva vidare när sanningen finns där så uppenbar? Det här är ju en scen jag i vanliga fall skulle älska att få skriva, njuta av att leka med.
Det hjälper inte heller att bläckpennan tog slut. En sådan bra ursäkt att sluta skriva. Suck, jag borde bara skriva på och försöka ignorera det faktum att tanken på att lämna in texten gör mig nervös. Jag måste bli bättre på att lura mig själv.
Jag har aldrig varit bra på att lura mig själv, inte när det kommer till andra människor och deras möjliga åsikter.
Suck.
/T
Kommentarer
Trackback
