Till Sophie
Hemma från promenaden igen. Det var soligt och fint och uppfriskande...
Mm. Hurtamalia stegade på och jag flåsade efter i dammolnet hon lämnade bakom sig. Men nu efteråt känner jag mig duktig. Jag klarade det!
Vi gick i skogen med solen som dansade mellan grenverken på de avklädda träden.
Hittade en skranglig koja i skogen som några barn hade byggt. Den ser lite döende ut.
Efter promenaden fick Amalia städmani. Då passade jag på, lat som jag är, att gömma mig i rummet och gå igenom olika mappar. Hittade gamla teckningar på romanfigurer jag hittat på.
Min Casper när han var en duktig pojke och innan han fick långt hår!
Sen blev Casper en riktigt stygg pojke, fortfarande med kort hår och fullkomligt galen. Ack, jag saknar honom ibland. Det är ganska befriande att agera ut när man slipper konsekvenserna.
Och nu då....
Jag tror jag håller nuvarande Casper för mig mig själv. Han är ju trots allt min älskling och allt för mycket är inte bra att avslöja. (Nu fick du lite Casper Sophie!)
/Kram T
Jag är lat
Det är jobbigt att sätta på datorn, hua, ännu värre att öppna upp internet. Och sen ska man logga in på alla olika sidor som man av någon anledning är medlem på. Varför?
Man måste ju var social.
Sitter vid datorn nu, är ute på internet. Jag är duktig! Egentligen borde jag skriva på min roman. Igår ritade jag upp romanen i någon slags skiss. Sörenstilen. De som haft honom som lärare vet vad jag menar. Amalia vill dra med mig ut på promenad och vara hälsosam.
Det är nyttigt när kylan biter i kinderna och solen bränner i ögonen. Jag vill ha kaffe. Jag vill sitta vid köksbordet hela dagen, läsa tidningen och dricka massa kaffe.
Nej, nu ska jag läsa min systers blogg och sen ska jag gå promenad med hurtiga monsteramalia. Efter det ska jag skriva på min roman. Och kanske skriver jag ett till inlägg. Allt för din skull Sophie.
/ Kram T
Vinter
Jag fryser. Sitter i lägenheten i Stockholm och skakar av köld. Vintern är här, alldeles för tidigt.
I väntans tider
Väntar på att E ska komma ut och leka med mig. Jag har fastnat nu, det går inte längre. Jag klarar inte mer, jag ger upp. Det är för svårt. Jag kan inte skriva en scen som klassen ska läsa, det är omöjligt. Jag kan inte lura mig själv. Som en dum blondin skulle sagt, min hjärna är för smart för mig. Det är svårt och omöjligt, jag kanske bara ska skriva för nära vänner som jag litar på, hur långt ska jag gå?
Suck. Det är för få dagar på en vecka, jag behöver fler dagar. Mitt mod behöver tid för att växa. MYCKET tid. Jag väntar ivrigt på att jag ska växa och bli stark, få ett självförtroende stort som en idiot. Så trevligt det skulle vara att vara dum i huvudet och inte förstå när man gör bort sig eller beter sig konstigt i folks ögon.
Jag känner människor som lider brist på självinsikt. De har ingen. De lever i sin lilla värld där de är universums mittpunkt och underbarn. Tänk att vara så blåst. Vilken lycka!
/ T
Ringklocka
Ensam i lägenheten med godiskaffe och datorn. Aldrig har det varit så svårt att skriva en scen som nu, det är inte så att händelserna inte finns. Jag vet precis vad jag ska skriva men det är svårt att få ner det när det är människor man inte litar på som ska läsa det.
Om det var för E skulle orden flöda fram och jag skulle få svårt att sluta istället. Synd att jag inte kan lura mig själv som andra författare jag känner till. Hur gör de? Hur lurar man sig själv att skriva vidare när sanningen finns där så uppenbar? Det här är ju en scen jag i vanliga fall skulle älska att få skriva, njuta av att leka med.
Det hjälper inte heller att bläckpennan tog slut. En sådan bra ursäkt att sluta skriva. Suck, jag borde bara skriva på och försöka ignorera det faktum att tanken på att lämna in texten gör mig nervös. Jag måste bli bättre på att lura mig själv.
Jag har aldrig varit bra på att lura mig själv, inte när det kommer till andra människor och deras möjliga åsikter.
Suck.
/T
Mysbyxor
Har varit produktiv idag, iklädd mysbyxor och t-shirt.
Mina karaktärer är mitt uppe i en kyss jag inte planerade, inte på det sättet. Det är alltid lika kul, och frustrerande, när de gör något man inte gått med på. Det är då jag som författare börjar undra över mitt sinnestillstånd. Vad hos mig är det som ger dem eget liv, egna åsikter och tankar. Hur gör jag? Hur gör de?
Hur kommer det sig att påhittade figurer springer fram ur texten, går emot den för att göra som de själva vill? När fick de eget liv? Var det när jag hittade på dem? När jag satte ord åt deras tankar och gestalt?
Oavsett vilket så får det mig att känna mig som Gud. Det måste vara så han kände det när Adam och Eva började göra som de själva ville. Allt har en egen vilja även om det är någon annans skapelse. I tanken fungerar den, då är den felfri, men själva skapelsen är bara en kopia av tanken och därmed inte utan fel.
Men det är felen som gör skapelsen speciell, en perfekt tanke är lätt, men det finns inget sånt som en perfekt skapelse. Men vad jag älskar min skapelse. Mina små karaktärer som går sin egen väg och tar sina egna beslut. Finns det något bättre än när de överraskar mig?
Så fortsätt kyssa varandra ni, jag ska försöka att inte vara respektlös och tjuvtitta. För alla vill vi ju ha vårt privatliv!
/ Kram T
Tillbaka i Stockholm
Nu är jag här igen. Tillbaka i lägenheten utan blommor och med en ilsken katt. Allt känns annorlunda utan C närvarande. Lugnare och mindre hysteriskt. Jag slipper känna mig påpassad och övervakad. Ingen som följer efter mig och kräver min uppmärksamhet med trista historier.
Det känns som om jag kan andas nu. Ingen äcklig färdigmat som fyller lägenheten med sin doft. Ingen som pratar okontrollerat om sin familj. Jag trodde aldrig att den här lägenheten skulle kunna ge ett nästan trevligt intryck. Nu gör den det.
/ Kram T
Lalaland
Förstår inte att det ska vara så svårt för vuxna människor att hålla koll på barn. Var med min lillebror i skolan idag eftersom han har problem där. Så konstigt då. Ljudnivån var hög och bullrig, lärarna ofokuserade och osynliga, det var flugornas herre i en låg och mellanstadieskola. Jag fick sitta med när han var i en liten grupp på fyra elever, då gick det bra och han jobbade på, men hela tiden blev de störda av bråkande elever från andra klasser som hängde i korridoren och skrek och slog omkring sig.
Sedan kom gymnastiken, hua mig. Läraren var en man helt utan stake. Inför namnuppropet satt barnen och pratade och gick omkring. Ingen ordning, ingen tystnad, allt deras prat ekade i salen. Någon var elak mot min bror och han gömde sig bakom basketkorgen uppe i ribbstolarna, fick han någon tröst av läraren, nej då, gubben satt på golvet och gullade med några av eleverna, tydligen hans favoriter.
Han fick det inte ens att vara tyst inför uppropet. Inte konstigt att min bror som har problem med höga ljud tycker det är svårt.
Sedan som uppvärmning tyckte smartskallen att det skulle vara bra med jaga, hur tänkte han då? Släppa lös skrikiga barn ännu mer, borde han inte stramat upp dem i stället, ge dem lite fokus. Nej då, spring fritt små barn, skrik lite till, vem orkar bry sig? Inte läraren i alla fall.
En liten fråga, har han ens klarar grundkursen i pedagogik?
Tvivlar på det. Inte undra på att skolan har problem, när lärarna helt saknar pondus.
/ T
Stockholm
Här igen.
I en lägenhet utan blommor.
Sitter framför datorn och skriver med E, jag saknar redan Göteborg. I morgon kommer jag vakna ensam, gå till skolan och sedan åka hit igen. Fördriva en dag i ensamhet tills det är dags att sova och sedan gå upp igen.
TRAGISKT
Ja, ja, tiden lär ju gå.
Kram T
Trött
Ska till Stockholm i morgon. Allt jag vill är att gömma mig från världen, krypa ner under täcket och aldrig komma fram igen. Känner mig pressad för tillfället och det orsakar huvudvärk. Önskar att man kunde ta en paus från livet. Kanske skulle bli nunna, det vore något.
Ser inte fram emot skolan på torsdag. Allt verkar så rörigt och jag vet att det delvis är mitt fel men långt ifrån så mycket som skuldkänslorna säger. Allt jag har i mig är röriga bilder och en känsla av bultande obehag. Som något som växer i mig och tar upp all plats.
Samtidigt ringer pappa och drar in mig i en massa saker som jag inte kan ha någon kontroll över. Allt bara faller över mig och jag ska föreställa vuxen men vill bara gömma mig bakom en kudde. önskar jag hade en nallebjörn att krama. En stor och stark och trygg människas famn att gömma mig i. Tyvärr är det ont om sånna och en famn har aldrig lyckats skydda mig från mina egna tankar och bilder.
I böckerna finns det alltid en hamn av trygghet att söka sig till även om de är svåra att nå. Och jag borde ha en hel drös att söka mig till med fem syskon, två föräldrar, en partner, vänner och svärföräldrar. Men det är alltid så svårt att formulera alla bilder som finns där, rädslan som alltid finns där.
Det är skrämmande att behöva bli utvärderad, att behöva visa upp sig. Varför klarar jag av att visa mig för främmande människor och berätta högt och tydligt om platsen de vill se. Spela teater och leka pajas. Men inte gå till skolan och träffa människor som jag ska föreställa ha något gemensamt med?
Jag vill bara stanna här i Göteborg och vara trygg, känna mig älskad och höra hemma. Längtar till våren, då ska jag glömma det här året, lägga allt bakom mig och gå framåt. Fly till Norge och aldrig mera se tillbaka.
/ T
Äntligen
Snart blir mitt konto fullt av pengar.
JIPPI
Det känns verkligen skönt. Kunde inte fått beskedet senare. Då skulle jag nog gått under. Nu kanske mardrömmarna äntligen slutar störa min nattsömn.
Vaknade mitt i natten omgiven av mörker av att någon skrek. Det tog ett tag innan jag förstod att det var drömmen som satt kvar och att ljuden kom från mitt huvud. Lägenheten var tyst, Es andetag stilla och samlade, själv darrade jag som ett asplöv. Jag låg vaken tills klockan ringde vid sex och det var dags för E att gå upp.
När jag äntligen somnade om igen drömde jag att min lillebror blev våldtagen. Min hjärna är sjuk, det var så jag insåg att det var dags att gå upp i alla fall. Om jag kunde skulle jag låta bli att sova. Fast det är inte alltid så trevligt att vara vaken heller. Tankarna kan vara svåra att kontrollera då med.
Ibland vill jag bara tömma hjärnan på alla hemskheter som finns där. Det är då jag skriver. Tyvärr behöver min hjärna ett långt förspel innan historierna kan ta sig ner till pappret. Kanske är jag rädd för vad som finns där. Det är inte vackert.
Eller ibland är det oerhört vackert. Sköra människor som skymtar i de sammanflätande bokstäverna. Stillastående historier skuggade i en skymning. De är svårast att skriva ner. Vill inte fästa dem på pappret, vill skydda dem för evigt. Hålla dem på oläsligt avstånd.
Är det dem jag skyddar? Eller mig?
/Kram T
